Jag har aldrig haft något emot att bli äldre. Snarare tvärtom. Jag har under flera år gärna varit äldre än vad jag i verkligheten varit. Kanske för att det är svårare att bli tagen på allvar som AD när man är 23. Idag förstår jag ju att det är med all rätt. Mina vänner har också alltid varit äldre och det är få av mina kompisar som idag befinner sig under 30-sträcket.

Så då tycker man ju att jag borde glädjas åt att bli äldre. Häromdagen fyllde jag 27. Det är roligt. Men jag kan inte låta bli att tänka på att det bisarra i att jag är 27, ett barn, och kan utan problem hitta 20 gråa hårstrån på huvudet. Ska inte det komma ungefär samtidigt som man börjar känna doften av pension?